Kvarnar

 

Allmänt om kvarnar i Högsåsenområdet och annorstädes

 

Det är inte alla kvarnar som är som Grottekvarnen, magisk kvarn som enligt eddadikten Grottesången ägdes av kung Frode i Danmark och malde fram allt som ägaren önskade sig.

 

För att sönderdela, mala säd, kryddor, kaffebönor mm. ibland sortera bort oönskade delar andvänds kvarnar. Mola är lika med kvarn på latin.

 

De första kvarnarna som användes på stenåldern var mortel som än i dag brukas och handkvarn.

Handkvarnen som även kallades Gnidkvarn, var två stenar som gniddes mot varandra, den var en urskålad malsten ”liggare” och en fram- och återgående”löpare”.

Den efterträddes av kvarnar med roterande löpare så kallade vridkvarnar. De första vridkvarnarna var handdrivna med huggna liggare och löpare med en stendiameter på ca 50 – 60cm. Trots att de var väldigt arbetsamma användes de in på 1900-talets början, i Europa nyttjades slavar och åsnor att driva dessa kvarnar.

 

På 1000 -1100-talet då munkarna kom till Sverige förde de med sig kunskapen att använda vatten för att driva kvarnarna, då kom de första skvalterna. Ett par hundra år efter kom de första vattendrivna hjulkvarnarna.

Så tidigt som på 1200-talet kom man på att nyttja vinden som energikälla för kvarndriften, sk. Möllor. I början på 1800-talet började man nyttja ångdrift ”eldkvarn” för att senare övergå till elektriskt drivna kvarnar.

 

Redan under medeltiden försökte de stora jordägarna-adelsmännen, de kyrkliga institutionerna och kronan – att motverka böndernas egna husbehovskvarnar. Ju fler bönder som var hänvisade till att mala mot avgift, ”tull”, i en av de stora jordägarnas kvarnar, desto större ekonomisk vinst gjorde kvarnägaren.

 

Från slutet av 1400-talet till början av 1800-talet var därför anläggandet av nya kvarnar, både husbehovs- och tullkvarnar, omgärdat av olika lagar och restriktioner.

Man prövade noga varje ansökan om att få anlägga en ny kvarn, så att den inte skulle konkurrera med någon äldre kvarn eller orsaka skada för någon annan genom förändringar av vattenflödet.

Tidvis gjordes försök att helt förbjuda husbehovskvarnarna. De minskade underlaget för tullkvarnarna och därmed kronans skatteintäkter.

 

Några viktiga årtal för kvarnarna:

1580 förbjöds bondkvarnarna, detta förbud efterlevdes mycket dåligt

1625 infördes kvarntull

1627 infördes mantalspeng för malning, gällande alla personer över tolv år

1815 togs avgifterna bort

1863 var det fritt fram att bygga kvarnar under förutsättning att inte grannarnas kvarnar blev störda

 

Enfotakvarn är det samma som skvaltkvarn eller skvalta, den bestod av endast ett kvarnstenspar drivet av ett skvalthjul- ett horisontellt hjul på en vertikal axel. De lätt snedställda och ibland något vinklade skovlarna drev runt den vertikala axeln, vilkens undre ände var lagrad i en stock, lättan.

Med en hävstångsanordning kunde man höja och sänka stockens ena ände varigenom den övre kvarnstenens löpare (övre sten) mot liggaren (undre sten) regleras.

Skvaltorna hade liten verkningsgrad på grund av direktdrift vattenhjul-kvarnsten, därav mindre kvarnstenar knappast över 1 meters diameter och inbyggda i en låda som hade en liten öppning, där mjölet rann ut.

Ovanpå detta hölje stod en tratt i vilken säden hälldes. I dess nedre del fanns en anordning som reglerade hur fort säden rann ner i  hålet, ”Ögat” på den övre stenen.

 

En bra skvaltkvarn kunde mala en tunna spannmål ( ca 150 l ) på 2-3 timmar.

Skvaltkvarnarna var billiga att bygga och lämpade sig väl för små spannmålsmängder och mindre vattendrag av vilka det finns ganska gott om i Högsåsenområdet, nästan varje by, gård hade egen skvalta.

Kvarnhusen var vanligen små, 2-4 m i sida och knuttimrade. Skvaltorna krävde inte så mycket vatten och eftersom de små bäckarna inte höll vatten hela året utan endast i samband höstregn och vårflod.

Det innebar att man vår och höst malde så mycket mjöl att det räckte till ett halvt års brödförbrukning.

Det var riskfullt att lagra mjöl eftersom det lätt förstördes av kvalster, mjölbaggar och andra parasiter. Därför valde man ofta att så snabbt som möjligt baka bröd av mjölet. Brödet man bakade måste därmed kunna tåla ett halvårs lagring eller mer.

Knäckebrödet är ursprungligen ett förrådsbröd. Förrådsbrödet bakades i runda kakor med hål i mitten för att kunna träs upp på en stång och hängas högt uppe i stugan, utom räckhåll för folk o fä.

 

Hjulkvarnen hade till skillnad från de äldre skvaltkvarnarna stående vattenhjul. Det var vanligen en större anläggning som ägdes gemensamt av flera bönder eller samfällt i byn.

Verkningsgraden var högre än skvaltkvarnen.

Kraften från vattenhjulet växlades ned med kugghjul och kunde då dra större stenar. Kuggarna på hjulen gjordes förr av oxel eller avenbok.

Då vattenhjulen låg lägre än kvarnstenarna var kvarnarna större än skvaltkvarnen.

 

Hjulkvarnen fanns normalt i två utföranden, med underfallshjul eller överfallshjul.

Underfallshjul kräver mycket stor vattentillgång men inte så stor fallhöjd och har ganska dålig verkningsgrad.

Överfallshjul kräver ej så stor vattenmängd men minst så stor fallhöjd som hjulets diameter.

 

Sammanställning

Arne Albertsson

Delar av källmaterialet kommer från Johan Dyrinders kvarnhistoria

 

 

 

 

 

Kvarnar vid vatten där säden kunde malas var förr en livsnödvändighet för livet. En livsbetingelse kort och gott. När så elektriciteten kom, så försvann också kvarnarnas "monopol" och behovet löstes på annat.

I vår bygd finns många kortfattade källuppgifter om förekomsten av kvarnar, liksom det ute i naturen finns lämningar. Däremot är det betydligt fattigare med beskrivningar av dessa kvarnar - hur de såg ut, hur de fungerade, när de kom till och när de revs.

Vi kommer att anstränga oss i forskningen att försöka leta fram sådan mer kompletta uppgifter.

På M.E Filmers karta över Fägremo år 1691 finns en kvarn i Åsebol markerad.

Red.